En fråga om vana

En är, på det stora hela, vad en gör. Vi skulle kunna säga som Aristoteles att en människa är sina vanor, och att det därför är viktigt att tänka över dessa innan en går och blir någon en inte gillar.

Om du har för vana att vara vänlig i vardagen är du en vänlig person. Kanske inte helt överraskande, men ibland framstår även självklara saker i nytt ljus när de blir sagda.

En tendens hos vanor är att de brukar göra saker som inte är vanesaker smått ovanliga. De ingår inte i den vanliga rutinen, och blir undantagsfall - saker som händer ibland, men inte vanligtvis. En hamnar i autopilotläge, vilket är bra för ens "få saker gjorda"-kondition, men ibland lite för bekvämt för sitt eget bästa.

Vanans makt är stor, trots allt.

Ett sätt att kolla ifall en hamnat i bekvämlighetsläge är att ställa sig frågan - när gjorde jag någonting för första gången senast?

Det händer ju trots allt bara en gång. Ovanligt nog.

Drömuppfyllelse

De flesta av oss har drömmar, ambitioner och storslagna målsättningar som inte kommer att realiseras just idag. Kanske inte i morgon heller. Det är så det ska vara - om det går att göra på en eftermiddag så är det inte mycket till dröm.

Eller, kanske oftare, dumt att skjuta upp i onödan.

Ett exempel är att drömma om att bli författare. Kanske inom en viss genre, eller bara rent generellt. Vilket är lättare sagt än gjort, och därför också någonting som inte försöks särskilt ofta. Och skjuts undan till förmån för allt annat i vardagen.

Med resultatet att en aldrig riktigt kommer igång.

Ett enkelt sätt att göra det är att, varje dag, spendera fem minuter åt att göra det en vill. Att fem minuter om dagen leva ut den där drömmen - vare sig det handlar om att skriva, dansa, sjunga, leka med barnen, läsa den där boken eller what have you.

Fem minuter drömuppfyllelse om dagen. Det kan göras.

Varför vänta?

Vardaglig awesomeness

Ibland berättar mina medmänniskor för mig att jag påverkat dem. Sparkat dem i rätt riktning eller givit dem inspiration till storverk - eller helt enkelt förvandlat den där sega måndagen till någonting utöver det vanliga.

Jag brukar vanligtvis inte ha någon aning om vad jag gjort, men det verkar dumt att ställa folk till svars för deras spontana goda humör, så jag spelar med. Delad glädje är awesome, trots allt.


När det händer brukar jag tänka tillbaka på en viss föreläsning jag lyssnade till för några år sedan. Medan jag lyssnade kände jag hur världen bokstavligen förändrades, hur saker började framstå i nytt ljus och nya möjligheter öppnas. Typ så här.

När jag så berättade det för föreläsaren så stod det klart att det bara var en vanlig föreläsning för henom, någonting som fanns i raden av tusen vardagssaker som måste göras.

En viss asymmetri, med andra ord.

Denna asymmetri är en källa till hopp. Den innebär dels att jag kan fortsätta ha positiva okynneseffekter på mina medmänniskor, vilket alltid är bra. Men det innebär också att även du kan ha det, utan att veta om det. Bara genom att gå omkring och göra det där du gör.

Så keep doing it. :)